justmyfreakythoughts

De här kommer bli ett långt inlägg bara så ni vet... Ja vill att min mamma ska förstå. Jag vill att hon ska känna MIG och inte den jaggömmer mig bakom... Jag vill att hon ska se att jag knappt äter längre. Eller att hon i alla fall ska lyssna när jag säger att jag inte mår bra. Jag orkar inte höra mer att jag kommer klara det "som vanligt" för det kommer jag inte göra. Inte ensam i alla fall. Och det är de ja är. Jag är ensam. För ingen kan se att jag drar mig undan. Ingen kan se skärsåren på mitt ben. Ingen kan se skärsåren i mitt hjärta. För att jag är söndertrasad på insidan. Jag är verkligen det. Men det är det ingen som ser. Min mentor i skolan vet lite eftersom skolan går trögt. Men jag vet att jag kan komma ikapp. Men jag måste få hjälp. För jag orkar snart inte mer. Jag gör inte det. Jag orkar verkligen inte mer. Snälla. Hjälp mig.