justmyfreakythoughts

Jag vill skära mig.... Riktigt jävla mycket men det tänker jag inte göra. av två anledningar.
1. Jag har inga rakblad... (Jag vet dålig anledning)
2. Det var en månad sen senast och jag vill inte börja igen.
MEN JAG VILL! Jag behöver fly från smärtan på insidan och det känns på något konstigt sätt att det kommer ut när jag blöder. Som om min hud gråter ångest tårar som jag inte kan gråta ut med vanliga vatten tårar.

Har varit på besök hos en av läkarna på psyk. Hon tror att jag förmodligen har någon form av personlighets störning... hehe kan inte hjälpa att små fnissa åt de faktum att folk har frågat mig vad de är för fel på mig hela mitt liv och nu säger läkaren att jag är störd XD Och ja vet att det inte är så dom menar men de låter kul... fniss XD

jaja så nu ska dom kanske börja en utredning men hon ville diskutera med en "kollega som har arbetat längre" innan hon gav mig något beslut. Så ja måste vänta tills hon ringer på fredag... Så om hon får som hon vill så får jag en diagnos, blir medicinerad (ja vet jag kan inte stava) och går till en psykolog och nån annan som ja trodde va psykolog men är utbildad socionom... hmm WOW mitt liv blir fullt av sjukhus... Jippie.. Kul... Men jaja om jag mår bättre så är det väl bra. Men jag är rädd. Jag är rädd för att ta piller. Men jag gör det om jag måste. Och jag har kommit till den punkten att jag inte tror jag kommer överleva annars. Jag kommer drunkna så jag är villig att testa allt om det finns en chans att jag kommer må bättre.



Svar på kommentar:
Tack Malin de värmer att höra <3
Om du vill prata så kan du maila mig på [email protected]

Min värld faller samman och jag har nätan inget kvar. Eller rättare sagt det känna som om jag inte har något kvar. Jag har trots allt några vänner och min familj. Men jag mår inte bra och igår fick jag reda på att det ligger i släkten. Flera av mina släktingar går på anti depp... Vilket jag också ska börja med tydligen. Kanske ajg vet inte. De känns inte som om nån tar mig på allvar. Som om dom tycker att jag bara är en fånig 18åring med... typ... hormoner... Jag  vet inte vad jag ska göra... Känns som om ångesten äter upp mig innefrån. Och som om jag inte kan andas ordentligt.


I couldn't be your friend
My world was too unstable
You might have seen the end
But you were never able
To keep me breathing
As the water rises up again
Before I slip away