justmyfreakythoughts

Min värld faller samman och jag har nätan inget kvar. Eller rättare sagt det känna som om jag inte har något kvar. Jag har trots allt några vänner och min familj. Men jag mår inte bra och igår fick jag reda på att det ligger i släkten. Flera av mina släktingar går på anti depp... Vilket jag också ska börja med tydligen. Kanske ajg vet inte. De känns inte som om nån tar mig på allvar. Som om dom tycker att jag bara är en fånig 18åring med... typ... hormoner... Jag  vet inte vad jag ska göra... Känns som om ångesten äter upp mig innefrån. Och som om jag inte kan andas ordentligt.


I couldn't be your friend
My world was too unstable
You might have seen the end
But you were never able
To keep me breathing
As the water rises up again
Before I slip away